Konsten att slå någon på käften
Vad är det egentligen som gör MMA så mycket bättre än alla andra sporter?
Häromdagen hade jag ett intressant samtal med en väninna som, likt mig, är en redig fightnörd. Det var ett sådant där timslångt telefonsamtal där vi tappade grepp om tiden medan vi tillsammans utforskade vår respektive fascination för sporten – eller rättare sagt konstformen – MMA.
Jag som i flera år jobbat med nyhetsbevakning av fighting behöver ibland påminna mig själv om vad kärleken till kampsporten grundar sig i för mig.
Vad är det som får mig att, efter alla dessa år, fortfarande kämpa mot ögonlocken för att hålla mig vaken mitt i natten när Dustin Poirier och Justin Gaethje ska slåss om en påhittad ”baddest motherfucker”-titel i UFC? Varför sitter jag klistrad för att höra fighters och profiler intervjuas av Ariel Helwani vecka ut och vecka in? Hur kommer det sig att jag, hur trött jag än tror att jag är på eländet emellanåt, väljer att lyssna på Luke Thomas livechatt varenda jäkla torsdagskväll?
Då hela mitt yrkesliv hittills kretsat kring samma ämne har det ibland varit omöjligt att inte tappa kärleken till det jag sysslat med en gnutta längs vägen. Business, klicks och visningar tog ett tag över fokuset helt när jag jobbade med den ena MMA-sajten efter den andra, och till slut satt jag många gånger och kollade på matcher och event för att jag kände mig tvungen snarare än att jag faktiskt ville göra det.
Men det där samtalet med min vän hjälpte att påminna mig själv om varför jag älskar fighting. Varför jag älskar kampkonst – och varför MMA alltid kommer vara den ultimata formen.
Plötsligt kunde jag verbalt konkretisera mina djupaste och mest genuina tankar kring MMA på ett sätt som jag inte gjort på länge – vilket i sin tur motiverade mig att starta igång den här Substack-grejen för att skriva av mig. Även on jag aldrig slutat konsumera kampsport som ett fightfan, så har jag faktiskt börjat sakna skrivandet en aning. Inte nödvändigtvis den själlösa klickjakten och rutinmässiga nyhetsrapporteringen, men istället de typer av texter som får mig att tänka efter medan jag skriver och på så sätt nästan terapeutiskt hjälper mig att reda ut och sortera bland det virrvarr av idéer, känslor och intryck som snurrar runt i skallen.
Därför bjuder jag här och nu med dig som läser det här på en liten tankeresa. Jag tänkte försöka sätta ord på de största anledningarna till att jag, en före detta karateka som genom åren doppat tårna i diverse kampsporter, sätter MMA över all annan slags fighting, sport och idrott.
MMA – kampsportens ultimata konstform, alltid öppen för tolkning
Den simpla fascinationen till mixed martial arts ligger förstås i blandningen av alla kampsporter. Egna sporter som boxning, brottning och Muay Thai blir helt sonika små grenar och beståndsdelar i MMA – något som är intressant av flera skäl.
Ursprungligen var syftet att få svar på vilken gren som var bäst. Snackar vi UFC så var hela konceptet i princip designat för att i praktiken visa för omvärlden hur familjen Gracies brasilianska jiujitsu var överlägsen andra kampsporter om man tog bort regler, ronder och begränsningar.
Med tiden har MMA dock utvecklats och förvandlats till något helt annat, där en arrogant specialist sällan har något att hämta utan att först ödmjukt kliva in som vitbältare och lära sig från åtminstone ett par tre andra skolor.
Sporten, eller konsten, har helt enkelt utvecklats till den punkt att det är sammansättningen av alla tillgängliga vapnen – och ibland även uppfinnandet av nya – som avgör din framgång.
Människan har alltid fascinerats av fysisk tävling – att på olika sätt mäta sig med varandra, vare sig målet är att slå sin motståndare på käften eller sparka in bollar i ett mål. Däremot sätter de unika regelverken för varje gren ofta ett slags tak för den möjliga innovationen, där det till slut inte går att uppfinna hjulet längre – bara att lära sig att göra det ännu bättre. Att skjuta fler mål, slå snabbare jabbar, lyfta tyngre och så vidare utifrån de begränsningar som satts upp.
Där skiljer sig MMA på flera sätt från andra sporter. Dels genom målet att ha så få regler som möjligt, men också genom faktumet att sporten per definition är totalt omöjlig att bemästra helt och hållet.
Folk spenderar en hel livstid för att bli höggradiga svartbältare i en enda kampsport. Ska du bli en professionell MMA-fighter, som dessutom behöver kunna göra dina storverk i buren någon gång mellan 20 och 40 års ålder, har du helt enkelt inte tid för det. Du behöver istället göra något slags urval av vilka sporter du ska bli tillräckligt bra på – och hur du ska sätta ihop dem på ett vis som blir unikt för dig.
Buren och reglerna är som en blank tavla. Din färg och dina penslar är din fysik, din tekniska färdighet och din säregna sammansättning av dessa verktyg. Din alldeles egna approach och kreativa touch. Utförandet i matchsituation, ja det är hur du målar själva tavlan.
Faktumet att ingen någonsin kan bli bäst på riktigt är en aspekt som sticker ut när vi snackar MMA. Det är därför vi kollektivt accepterar och förlåter svajiga karriärer och osexiga matchfacit medan exempelvis boxare många gånger måste vinna tiotals matcher i rad utan en enda förlust för att bli tagna på allvar som mästare.
”Styles makes fights” sägs det, och mycket riktigt kommer det alltid finnas någons alldeles egna fightstil som passar särskilt bra mot någon annans. Det spelar ingen roll om du heter Jon Jones, Khabib Nurmagomedov eller Georges St-Pierre – du kommer inte undan faktumet att någon någonstans är bättre på något än vad du är. Vi har ju liksom inte tillräckligt många år här på jorden för att kunna bli världens i särklass bästa boxare, världens i särklass bästa brottare, utveckla världens i särklass bästa grappling och skaffa dig världens i särklass bästa sparkar, knän och armbågar samt bli i särklass bäst på att sätta ihop alltihop i buren innan vi blir för gamla.
Det är ett slags race mot klockan och de som erkänns som tidernas bästa är de som lyckas utföra stordåd men också har känsla nog att lägga av med hedern i behåll innan någon annan lyckas presentera den kombination av färdigheter som krävs för att klå dem.
Djävulen finns i detaljerna
När jag nördar ner mig i MMA gillar jag också att tänka kring allt det som finns runtomkring och mitt emellan de olika kampstilar som sammansätts. När jag som en ung karatekille klev in på Pancrase Gym och under några år blrjade tränade under Omar Bouiche tog det inte lång tid att få upp ögonen för hur din striking påverkas av brottningens hot. Hur du kan vara överlägsen någon i stående sparring, men hur allt får en helt annan dimension så fort nedtagningar är med i leken och du måste vara beredd på att sprawla.
Har man lite koll på MMA-historia minns man exempelvis hur brottaren Kevin Randleman använde detta till sin fördel mot den överlägsna kickboxaren Mirko Cro Cop. Ett litet diskret ”dipp” med knäna, en indirekt hint om att nedtagningen är på väg, kan vara allt som krävs för att du ska kunna knocka den bättre strikern med en vältajmad överhandshöger.
Det räcker alltså inte att träna olika grenar var för sig, man måste också lära sig sätta ihop dem, växla från det ena till det andra och spela spelet som uppenbarar sig i utrymmena däremellan.
Fintar, ryck och manipulering av rytm får helt plötsligt ett helt annat djup som går att nörda ner sig i timmar kring som ett område i sig.
Det här förklarar ytterligare varför det inte alltid behöver vara den bästa som vinner. Varför den aviga fighterns okonventionella stil kan visa sig knepigare att hantera än en traditionellt bättre motståndare.
MMA är som sagt en konstform som är öppen för tolkning. Det finns inte nödvändigtvis något rätt eller fel, och det går alltid att komma på något nytt som funkar. Antingen så hittar just du ett sätt som fungerar för just dig, eller också så blir du en trendsättare som för den kollektiva kunskapen inom sporten framåt.
Det ligger en fängslande spänning i att följa en sport som håller på att bli till och formar sig längs vägens gång. Att se hur stilar turas om att dominera, hur trender kommer och går och hur en och annan revolutionerande konstnär dyker upp med banbrytande koncept.
Att se hur MMA tolkas hos var och en, och upplevs av oss.
Vid det här laget inser jag att det inte riktigt finns någon slutsats med den här texten. Det är väl där det fina ligger, på sätt och vis. Nästa helg väntar nya matcher, sporten rör sig vidare och vi kan aldrig riktigt veta vad som lurar runt hörnet. Jag har iallafall tänkt klart för den här gången, och gläds av att passionen för MMA brinner inom mig återigen.
På den här sidan kommer ni från och med nu kunna ta del av fler funderingar och analyser samt uppdateringar och reportage från min sida. Grundtanken med publikationen som jag döpt till Svensk MMA är att just fokusera på MMA på svenska, vare sig vi snackar världshändelser och internationella stjärnor eller svenska atleter på de lokala galorna. Men det är också mycket möjligt att jag längs vägen väljer att stundvis utvidga, eller smalna av, mitt perspektiv och behandla olika kampsporter var för sig, särskilt boxning och thaiboxning som jag också fått upp ögonen för desto mer på senare tid.
Vill du ta del av framtida artiklar, intervjuer, krönikor, topplistor och annat som jag delar med mig av här för att visa min kärlek till kampkonsten? Då gör du bäst i att signa upp din e-post här på Substack och följa ”Svensk MMA/@svenskmma” på alla relevanta sociala plattformar. Jag kommer uppdatera den här sidan veckovis och lägga till mer innehåll allteftersom. Den här texten har skrivits från min telefon då jag inte äger någon dator i dagsläget och just nu ser jag det här som ett passionsprojekt. Men tillsammans kan vi också få det att växa till något större. Inom kort kommer jag öppna upp möjligheten att prenumerera på den här sidan och är det så att mina perspektiv kring MMA tilltalar dig och du kanske uppskattat mitt tidigare arbete inom sporten så kan du idag hjälpa mig att uppgradera utrustning och göra det möjligt att skapa mer värde för dig som läsare, följare och kampsportsfan genom att swisha valfritt belopp till 070-962 44 14